Benny Laurids Olund

Benny Laurids Olund har skrevet en lang beretning på svensk om sin danske slægt og sin opvækst i København. Her er udvalgt tre uddrag fra Bennys livserindring: Om hans første leveår under besættelsestiden, om hans oplevelser på tuberkulose sanatorium som syvårig, og til sidst et uddrag, hvor Benny fortæller om sin mors død, og det sidste farvel. Du kan læse Bennys erindring i sin fulde længde ved at følge linket i bunden af siden. Gør ejerskabskrav på erindring

Besættelsestiden i københavn

 

Året 1940

Lördagen den 10 februari 1940 var en isande kall vinternatt, Öresund var täckt av tjock is, för första gång på femtio år användes isbåtstransport för att komma över Öresund till Sverige. Jag föddes i Vattumannens stjärntecken, klockan 23:15 i lägenheten i Egilsgade 12, 2 etage på Islands Brygge, Amager. Min far Svend Laurids och morbror Charles var närvarande när jag föddes, det vill säga fram tills mamma började föda fram mig, då fick morbror Charles bråttom att lämna lägenheten, det fick räcka för hans del.

Sextiofyra år senare stämde jag träff med min faster Alis Rasmussen, mammas bror Alfreds fru, i hennes lägenhet i samband med att jag var i København den 5 november 2004 vid utgivningen av min bok. Alis berättade för mig att hon hade kommit till lägenheten i Egilsgade strax efter att morbror Charles brådstörtat hade lämnat lägenheten.

I samma ögonblick som barnmorskan Elin ringde på dörrklockan föddes jag! Det var full fart ut i livet, läkaren hade ännu inte hunnit komma, så hans besök blev avblåst. När barnmorskan Elin var färdig med sitt arbete, fick min far, på order av barnmorskan, gå ned på gården och slänga efterbörden i soptunnan.

Mamma berättade att barnmorskans Elins händer var otroligt kalla, och det var svårt att värma upp lägenheten med kol, en hektoliter kol i jutesäck kostade sexton riksdaler, en hektoliter = 100 liter.

Åtta dagar efter förlossningen fick mamma hög feber, hon hade drabbats av en mjölkknut i sitt högra bröst, vår husläkare Dr. Gustav Grønvold tyckte inte hon skulle inläggas på sjukhus, det var bättre att menighetssköterskan kom hem till lägenheten varje morgon och kväll och lägger om rena varma omslag på mjölkknuten så att bölden skulle spricka. När bölden äntligen sprack, tryckte sköterskan ut en kvarts liter sårvätska ur bölden, hålet var stort som en hasselnöt, berättade mamma, sköterskan gjorde rent såret med en strumpsticka, med två meter steriliserat förband virat kring strumpstickan. Farmor Fanny kom varje dag och fixade kvällsmåltiden åt familjen och städade lägenheten vid behov.

 

Tyska trupper i Danmark

Den 9 april klockan 04:30 gick tyska soldater över gränsen vid Flensburg och Tønder på Jylland, sexton danska soldater dödades under de tidiga morgontimmarna. Klockan 04:20 anlöpte skeppet Hansestadt Danzig till Københavns hamn och förtöjdes vid Langelinje, och strax efter landsättes en bataljon tyska soldater.

Min farmor ringde gråtande och berättade för pappa att hon hade blivit stoppad av tyska soldater utanför sin arbetsplats, hon hade kommenderats att cykla en annan väg hem från arbetet. Det tyska militärkommandot beordrade mörkläggning mellan klockan 19:00 och 05:00 och alla privatbilister förbjöds att trafikera gatorna under mörkläggningstimmarna. Det var dessutom strängt förbjudet att sälja eller servera vin, sprit och öl. Det tyska militärkommandot inrättade sig på Hotel d´Angleterre vid Kongens Nytorv och Marinkommandot i Hotel Phønix. Waffen-SS inrättade sig i Jernbanehuset, Persil kompa-niets fastighet i Jernbanegade 2 vid Rådhusplatsen, även en del av Dagmarhus togs i beslag av tyska militärer, Gestapo havde en avdelning i Dagmarhus.

Den tyske krigsmakten besatte den militära förläggningen vid Artillerivej på Islands Brygge. När de tyska soldaterna kom åkande med sina hästvagnar, ner genom Egilsgade för att lasta på kött och delikatesser från nazisten slaktaren Harald Severin Hansen slakteriaffär, i hörnet av Islands Brygge och Egilsgade, då var det många knutna nävar i byxorna hos grannarna som bevittnade detta. Harald S. Hansen fick känna av sina många ovänner, vid ett tillfälle under kriget blev han skjuten i ena benet och var halt resten av sitt usla liv.

En kort tid efter invasionen upptäckte frihetskamperna att det fanns danskare med nazi sympatier. En person, Niels Evald Hjarmar Wangebo i Egilsgade 14 kunde naborna se promenera omkring på Islands Brygge i tysk militäruniform, och i Egilsgade 10 bodde en nazist som i det civila arbetade som polis, i Egilsgade 4 bodde nazisten Poul Andrea Christian Emericht som hade sin kiosk i samma port, i Egilsgade 6 bodde skräddaren Viggo Hannibal Jensen, han hittades ihjälskjuten i källaren, förmodligen som straff för att han hade angett en frihetskämpare som hade avrättats av tyskarna.

Mamma berättade att min pappa brände tidskrifter och böcker i kakelugnen av skräck för att tyska soldater skulle hitta dessa förbjudna skrifter vid en eventuell razzia.’

 

Året 1941

När sirenerna på hustaken tjöt var mamma rädd, och sirenerna tjöt ibland flera gångar varje natt. En natt när sirenerna satte igång, sprang mina föräldrar med oss barn i famnen nerför kökstrappan till skyddsrummet i källaren, på väg nerför trappan möter de en granne med sitt barn i famnen, familjen var på väg upp för trappan, mamma frågade om de inte hade hört att bomblarmet just hade satt igång! Jovisst svarade nabon, men denna gång blåste de faktiskt av bomblarmet. Mina föräldrar hade sovit så tungt denna natt när sirenerna tjöt, de hade inte hört första gång sirenerna tjöt.

I källarens skyddsrum fanns långa låga träbänkar i det ouppvärmda skyddsrummet, husets hyresgäster satt med sina barn i famnen tills bomblarmet blåstes av så de kunde återvända till sina lägenheter.

 

Året 1942

Mamma säger sig inte ha några minnen från året 1942, hon minns starkast all oro och ängslan i vardagen, kriget gjorde sig påmind i alla vardagssysslor. Hon berättade på sitt kassettband som hon skickade till mig, om ett bomblarm som närapå kunde ha kostat min bror livet. Bomblarmet gick till så här, mamma höll på att bada min bror i en oval zinkbalja på köksbänken när luftalarmsirenen på taket började tjuta, hon sprang in i vardagsrummet för att få tag i mig, i panik hade hon släppt Preben i badbaljan när hon sprang in får att hämta mig i vardagsrummet, när hon kom tillbaka till köket ser hon Preben hade glidit ner under vattenytan och höll på att drunkna, mamma var djupt skakad över den händelsen, sa hon.

Mamma berättade om en annan situation från krigsåren som hade skrämd upp henne rejält, hon hade handlat mat och var på väg hem genom Egilsgade, när plötsligt luftlarmet satta igång, hon sprang hals över huvud för att komma hem så fort som möjligt till oss barn som var ensamma hemma, när hon kommer in i trappuppgången, upptäckte hon skräckslagen att hon hade tappat sina lägenhetsnycklar, hon fick vända om och sprang tillbaka längs gatan, hon hittade nycklarna längre bort på Egils-gade. Det låter inte speciellt dramatiskt, men jag förstår att nerverna satt på utsidan under kriget.

 

Året 1943

Den 25 januari utökades familjen med en ny medlem, när min syster Inge-Lise kom till världen. Hon föddes på en klinik i Rosenvængets Allé i København, jag fick aldrig för mig att fråga mamma varför Inge-Lise föddes på klinik, hon var ju inte nöjd med kliniken som min bror föddes på.

Under tiden som mamma låg inne på födselkliniken bodde min bror och jag hos farmor i Borgargade 73, inne i gårdshuset, vi råkade båda drabbas av kikhosta och inflammerade ögon, farmor tvättade våra variga ögon med ljummet vatten.

När mamma någon vecka senare kom hem från kliniken med vår nyfödda syster smittade vi såklart ner henne, Inge-Lise fick kikhosta av sina två äldre och snälla syskon, helt gratis!

 

Bomber över København

Den 27 januari vid tolvtiden, flyger på låg höjd, åtta engelska bombflyg fullastade med tidsinställda 250 kg bomber in över København, och ut mot Islands Brygge, de tidsinställda bombarna skulle droppas över båtvarvet Burmeister & Wain på Christianshavn, men något gick helt galet, de engelska bombflygen fällde av misstag bomberna ner över Islands Brygge, en bomb landade i Gunløgsgade 6 och exploderade efter 30 minuter. Två tidsinställda bomber gick igenom hustaket till Gunløgs-gade 5, den ena tidsinställda bomben landade i familjen Hansens vardagsrum, den andra bomben mellan en dubbelsäng och fönstret i sovrummet.

På fotot vinschar räddningstjänsten en tidsinställd 250 kg bomb ner från familjen Hansens lägenhet, de tvingades riva ner en vägg i lägenheten och slå upp ett hål i ytterväggen mot Gunløgsgade, sen fästade man bomben i en stålvajer och den tidsinställda bomben firades ner på gatan och transporteras ner till hamnbassängen som ligger 150 meter längre bort. En sprängladdning fästades runt bomben som firade ner i hamnbassängen, men bomben exploderade inte, det var fel på sprängladdningen, bomben fick hissas upp igen på hamnkajen, räddningsfolket rättade till felet och firade försiktigt ner bomben i vattnet igen, ännu ett misslyckat försök.

Det började bli mörkt, räddningstjänsten koncentrerade sig istället på att få bort den andra tidsinställda bomben från lägenheten, när den bomben skulle firas ned exploderade den plötsligt inne i lägenheten, räddningsfolket hade en enorm tur, ingen människa skadades av den vårdsamma explosionen.

Räddningsfolket sprang ner till hamnen för att spränga den andra bomben vid hamnkajen som de tidigare hade misslyckats med. En dubbel sprängladdning fästades omkring bomben, och klockan 18:20 firades bomben ner i hamnbassängen, plötsligt exploderade bomben, före den var under vattenytan. Om dessa bomber hade släppts någon bråkdel av en sekund senare, hade vår lägenhet i husets motsatta länga träffats av de fällda bomberna.

Berättelsen läste jag om i boken; ”Bomber over København”, boken köpte jag i en antikvariebutik i København. Jag har köpt ett femtiotal böcker, skrivna till stor del av frihetskämpare strax efter kriget, och var under flera år efter flytten till Stockholm medlem av Frihedsmuseets Venner i København.

 

Förhållningsorder

Om bomblarmet satte igång och tjöt, och om jag och mina två syskon var ensamma hemma, då hade vi fått stränga order om att krypa i säkerhet under pappas stora tunga skrivbord som var placerat till höger om fönstret ut mot Egilsgade. Där satt vi med stora ögon och väntade på att våra föräldrar, eller någon granne skulle hjälpa oss ner till säkerheten i skyddsrummet i källaren.

Varje dag mellan klockan 19:00 och 05:00 var det utegångsförbud i København.

Alla lägenheternas fönster i husen var försedda med svarta mörkläggningsgardiner för att göra det svårare för engelska bombplanen att orientera sig i mörkret, detta var en order av den tyska krigsmakten.

 

Husets fastighetsskötare Pauli Karl Olsen hade under kriget i uppdrag att fungera som luftlarmsvakt, han gick fram och tillbaka på taken till cykelförråden på gården när bomblarmet tjöt, fastighetsskötare Olsen hade två grytlock som han slog mot varandra samtidigt som han skrek: ”Alla ska ned i källaren”, man kunde ibland se en nabo stå vid sitt köksfönster med en ”Madam blå”, en blåemaljerad kaffekanna och blåsa i pipen på kaffekannan för att väcka sina nabor som kunde tänkas sova, mamma bryggde kaffe i sin Madam blå, hon använde ett kaffefilter av tyg, när kaffet hade runnit genom filtret gjordes kaffefiltret rent med kokande vatten, och kaffefiltret kunde användas om och om igen.

Vid ett tillfälle under kriget hade vår nabo Carl Sigurd Hansen som bodde bredvid oss, kommit över bananer som han tyckte att jag och mina syskon skulle få njuta av. Mina syskon tyckte om sin banan, jag däremot tyckte att banan smakade illa, så jag slängde min banan bakom kakelugnen, så var det problem löst, trodde jag. Några dagar senare tjöt luftlarmet igen, mamma samlade oss bakom vardagsrummets svarta kakelugn, där stod vi och tog skydd före vi skulle evakueras till skydds-rummet i källaren, då ser hon en rutten banan bakom kakelugnen, mamma frågade vem som hade slängt denna dyrgrip på golvet, en sådan fin frukt skulle vi vara rädda om, jag fick krypa till korset, erkänna och lova att inte göra om detta.

Den tyska krigsmakten begärde av danska regeringen att det ska införas undantagstillstånd med förbud mot strejker, och införda tysk presscensur samt dödsstraff mot sabotage. Den 28 augusti avslås begäran av danska regeringen. Tyska överbefälhavaren H. von Hanneken proklamerade den 29 augusti militärt undantagstillstånd i hela Danmark. Huvudparten av danska flottans skepp sänktes av dess manskap, ett fåtal fartyg han med att fly till Sverige. Trafik utan särskild passersedel förbjuds mellan klockan 21:00 och 05:00.

 

Året 1944

Den 22 juni sprängde motståndsrörelsen BOPA, Riffelsyndikatets vapenanläggning i Københavns frihamn, Riffelsyndikatet var en av tyskarnas vapenleverantörer. Som straff för sabotagesprängningen brände tyskarna ner danskarnas älskade nöjesfält Tivoli och utfärdade utegångsförbud i København, vilket utlöste den stora folkstrejken i København.

Den 26 juni vid ett stormöte, beslöt arbetarna vid Burmeister & Wains Maskin- och Skeppsbyggeri på Christianshavn att gå ut i politisk strejk, en våg av strejker spred sig blixtsnabbt över København, klockan åtta på kvällen vägrade Københavns invånare att åtlyda utegångsförbudet, man tände bål på gatorna och bröt upp gatsten för att bygga barrikader, spårvagnar lyftes från skenorna och vältades tvärs över gatorna.

Den 30 juni stod København helt still, det rådde generalstrejk, arbetarna vid gas-, vatten- och elverken såg till att folket i København fick vad de behövde. Ockupationsmakten upptäckte hur maktlösa de var mot detta kompakta folkliga motstånd.

 

Husläkare Dr. Gustav Grønvold

Min syster och bror drabbades inte av sjukdom eller olyckor som krävde vård, det var jag som drabbades av sjukdom, jag var

lite vild i unga år och fick plåstras om ett flertal gångar av vår husläkare Dr. Gustav Grønvold. Det ända jag minns av mina syskons sjukdomar, var min bror som behandlades för eksem på sina händer när jag var i tioårsåldern, Preben samlade på frimärken, det visade sig att klistret på frimärkenas baksida utvecklade hans eksem.

Dr. Grønvold hade praktik sin på Islands Brygge 15, han upptäckte när jag var i fyraårsåldern att jag hade pungbråck och borde opereras. Jag hade inte en aning om vad som väntade mig, och tur var det. Jag minns att jag grät hejdlöst när operationsteamet på Sundby Hospital placerade en röd gummiflaska framför min näsa, gummiflaskan innehöll det illa-luktande narkosmedel eter, inhalationsnarkos var den dominerande narkosmetoden på den tiden, eter användes som narkosmedel långt in på 1950-talet.

Vid ett annat tillfälle råkade jag ut för en mindre huvudskada i vår lägenhet i Egilsgade, min bror och jag satt på golvet vid soffbordet och blåste en byxknapp fram och tillbaka över soffbordet med munnen, vi hade väldigt roligt, så roligt att jag kastade huvudet bakåt och slog huvudet i en möbel som stod bakom mig, pang! sen bar det iväg till Dr. Grønvold för att få såret i bakhuvudet hopsytt.

 

En förtjänt örfil

Jag minns en episod som hände under mig kriget. Det var en militärkolonn tyska soldater som kom marscherande ned genom Leifsgade och förbi bageriet Grand, jag sprang på mina små ben efter soldaterna, det här var spännande, jag anslöt mig till militärkolonnen och gick i takt bakom de tyska soldaterna, stolt och omedveten om vad jag höll på med.

Plötsligt sliter en man mig åt sidan och gav mig en ordentlig örfil, jag blev förskräckt, jag förstod inte varför jag fick örfilen och absolut inte vad jag hade gjort för fel, jag sprang gråtande hem till mamma och berättade vad som hade hänt, mamma förklarade varför jag hade inkasserat den välförtjänta örfilen, tyska soldater ska du hålla dig långt borta ifrån och inte marschera tillsammans med.

Vid ett annat tillfälle lyckades jag med konststycket att skrämma vettet ur mamma. Jag hade börjat utforska Islands Brygge på egen hand, det måste ju finnas en annan värld runt hörnet på Egilsgade, och det gjorde det, en stor och spännande värld tyckte jag, i ett obevakat ögonblick gav jag mig ut på upptäcktsfärd i stora världen, runt hörnet utom synhåll. När mamma upptäckte att jag var borta blev hon skräckslagen, hon fick hjälp att leta efter mig av grannfrun Grete Knudsen, fru Knudsen kastade sig på sin cykel och cyklade runt i kvarterets gator på Islands Brygge och letade efter mig.

Efter en stunds letande hamnade hon uppe vid Hærens Vapenfabrik på Amager Boulevard intill Langebro, hon slängde ifrån sig cykel och sprang in på vapenfabriken och frågade portvakten om han hade sett en liten pojke gå omkring ensam. Till sin stora förvåning ser fru Knudsen mig sittande i vaktkuren hos portvakten, portvakten hade tagit hand om mig när han såg mig traska in på vapenfabriken, han berättade att jag hade suttit på stolen och pratat på som om ingenting hade hänt. Fru Knudsen tackade portvakten, satte mig i sin cykelkorg och cyklade hem till mina föräldrar. Jag minns inget av den händelse, förmodligen fick jag höra några vackra ord om vilken olydig liten pojke jag hade varit.

 

Året 1945

Den 4 maj klockan 20:35 fick Danmarks folk höra via radion från London att Danmark åter var fritt. Alla samlades vid sina radioapparater och lyssnade på radio BBC som sände nyheten att tyska trupperna i Holland, Nordvästtyskland och Danmark har överlämnat sig.

När nyhetssändningen var över, slets mörkläggnings-gardinerna ner, och vi fick titta ut genom fönstren och se folk dansa omkring på gatan av glädje.

På Rådhusplatsen i København fylldes det på med jublande folk, de fem förbannade åren, som de kallades, var äntligen över. Mamma berättade att mina föräldrar arrangerade en fest i vår lägenhet, sex av våra grannar skulle delta i festen, det var Carl Christian och Emmy Henriette Jakobsen, Werner och Grete Edel Eilskow Knudsen och våra nabor på samma våning, Carl Sigurd och Margit Hansen som deltog i den hastigt arrangerade glädjefesten.

Strax före fru Hansen kom in i vår lägenhet, knackade det på hennes köksdörr, utanför stod hennes man i uniform med ett gevär på sin axel, och frihetskampernas armbindel på uniformsärmen, det var en stor överraskning för fru Hansen, hon visste om att hennes man två gångar i veckan utövade gymnastik, men det var mycket allvarligare saker som han utövade.

Hr Hansen berättade för sin fru att han var inkallad för att bevaka Københavns Fondbörs på Slottsholmen, det var inte ofarligt att vistas i København, många tyska soldater hade inte uppmärksammat att tyska krigsmakten hade kapitulerat. Carl Sigurd Hansen var en av de frihetskämparna som kämpade för ett fritt Danmark med risk att mista sitt eget liv.

Det var sommarvarmt i København, nu skulle det rensas ut bland ”stickarna”, danskare som hade arbetat för den tyska krigsmakten under ockupationen av Danmark, räkningens timme var inne. Frihetskämparna åkte omkring i lastbilar med öppna lastbilsflak, i Egilsgade anhölls alla stickare, de släpades ner på gatan av frihetskämparna, där fick de krypa upp på lastbilsflaket och stå med uppsträckte händer och bli bespottade av sina grannar. Stickarnas lägenheter tömdes på alla deras möbler, och allt slängdes ut genom fönstren ner på gatan.

Sen var det alla nazi sympatisörer som stod på tur att möta det danska folkets enorma vrede. Alla kolla-boratörer, medlemmar av D.N.S.A.P. och nazistiska korps samt danska kvinnor, ”fælt madrasser” som de kallades, kvinnor som hade gått i tysk tjänst under ockupationen.

Alla stickare, kollaboratörer, medlemmar av nazis-tiska korps, ja alla som hade gått i tysk tjänst blev inter-nerade före de dömdes.

 

Tuberkulose sanatorium

 

Drabbad av lungtuberkulos

En tid efter jag hade börjad min skolgång, berättade vår husläkare att jag hade drabbats av lungtuberkulos. Jag blev kallad till undersökning vid Tuberkulosstationen tillsammans med mamma, när vi åkte hem efter att ha fått besked om att jag hade lungtuberkulos, var hon rädd att börja gråta på spårvagnen, så vi gick hela vägen hem. Jag minns inte hur jag reagerade på att jag inom kort tid inte skulle gå till skolan, under en lång tid framöver, utan inläggas på sjukhus och därefter behandlas på sana-torium, jag förstod inte allvaret av lungsjukdomen.

Jag blev inlagd på Finsens institutet och vårdades där under cirka två månader. Jag minns skräckkänslan varje morgon när vaknade, jag tittade snabbt ner i fotändan av sängen för att se om det satt en blankett på tavlan vid min säng, fanns en blankett där, då visste jag att det var dags igen att ta nya prover från magsäcken, jag tyckte inte om när sjuksköterskan stoppade en fingerstjock röd gummi-slang ner genom halsen för att ta prov från magsäcken, jag spydde när gummislangen stoppades genom halsen, då kände jag mig ensam, ingen förälder var med som kunde trösta eller hålla mig i handen.

På sjukhusets avdelning där jag vårdades fanns en lång utomhusterrass, när jag var sängliggande fick jag ibland ligga på terrassen för att få frisk luft och färg i kinderna. Efter en dryg månad till sängs, fick jag äntligen gå upp och sätta ner fötterna på golvet, jag minns att jag var vimmelkantig och hade dålig balans efter den långa tids sängliggande, jag fick en gå ställning att hålla fast mig i för att öva upp benmuskler. Första dagen fick jag gå några få steg från sängen fram till fönstret och tillbaka till sängen igen. Jag tränade snabbt upp styrkan i mina ben och inom kort tid sprang omkring på sjukhusavdelningen glad som en lärka, men dagarna var långa.

Utomhusterrassen var vid ett tillfälle tömt på patienter, det fanns endast tomma metall sängar med spiralbottnar kvar på terrassen, denna syn var frestande för en liten rastlös pojke, jag måste bara prova att hoppa från sängbotten till sängbotten vilket jag gjorde, jag felbedömde avståndet mellan två sängar, ramlade och slog ansiktet i sängramen och bröt näsbenet. Men kul, det hade jag.

Jag blev kompis med en vuxen manlig patient i sjukhusets trädgård, han hade ett stort bandage framför näsan. Jag frågade honom varför han hade ett bandage framför näsan, men han var inte pigg på att visa mig näsan. Jag gav mig inte, jag ville se vad som fanns innanför bandaget, han varnade mig för att inte bli förskräckt när han tar bort bandaget, jag har nämligen ingen näsa, sa han. Han lättade på bandaget kring sin näsa, två stora hål var det enda som fanns kvar där hans näsa borde ha funnits.

Jag sprang förskräckt iväg med honom efter mig, i full fart genom sjukhusets trädgård, jag sprang in i ett buskage med brännässlor, då stannade gubben och skrattade gott. Förmodligen hade farbrodern drabbats av syfilis, efter den upplevelsen var jag fortfarande nyfiken, på trots av att jag fick en lång näsa.

Vintersbølle børne sanatorium

Efter vistelsen på Finsens institut blev jag överförd för vård på Vintersbølle børne sanatorium i Vordingborg, detta för att jag skulle få lite hull på kroppen. Jag fick åka tåg med mamma till Vordingborg, som ligger cirka 100 kilometer söderut från København, när inskrivningen på Vintersbølle var klar, blev jag anvisat en sjukhussäng.

Sent på eftermiddagen var det dags för mamma att åka hem igen, jag var skräckkänslan över att vara alldeles ensam utan mina föräldrar, långt borta från familjen och hemmet. Det måste ha varit en bra vårdpersonal på Vintersbølle, det tog inte lång tid innan jag fann mig tillrätta med mitt öde.

Mamma berättade att pengarna var små vid den tiden, mina föräldrar fick turas om varannan vecka att resa med tåget till Vordingborg för att hälsa på mig. Tåget stannade till vid varje mjölkpall, det var en resa på många långa timmar, men var det billigaste färdsättet att ta sig till sanatoriet på.

Jag byggde mig en lådkamera av en pappkartong, sen ställde jag lådkameran på tre pinnar som stativ, sen skar jag upp en liten lucka baktill på kameran så jag kunde få in en hand i kameran, inne i kameran hade jag ställd en cigarrlåda, och i lådan hade jag lagt mina teckningar föreställande gubbar och gummor som jag hade ritat, ville man fotograferas fick man betala fem öron för att få en teckning, personalen ville såklart fotograferas, så jag fick många dagar att gå med att rita teckningar. Jag blev inte förmögen, men jag fick tiden på Vintersbølle att gå fortare.

Juelsminne sanatorium

Strax före jul fick mina föräldrar besked från Vintersbølle sanatorium, jag skulle få åka hem och fira jul tillsammans med min familj. Jag var ovetande om att, in på det nya året skulle jag åka med tåg och en vårdpersonal, utan föräldrar till Juelsminne sanatoriet i Fredericia på Jylland. Tåget körde till färjan i Korsör, sen över med färjan till Nyborg, och vidare tvärs över Fyn till Fredericia och slut-stationen, Juelsminne. Jag var sju år, och övertygad om att jag aldrig mer skulle träffa min familj igen, jag kände så mig ensam och rädd efter tågresan, jag grät och var otröstligt. Jag har absolut inga minnen från tiden på Juelsminne, rädslan och ensamheten därifrån, är det enda jag minns.

 

 

Et sidste farvel

 

Mamma påstod att hon ska dö 107 år gammal på en onsdag, hon såg fram emot sin 100-årsdag då får man, sa hon, ett pund kaffe av danska drottningen, nu blev det inte så, mamma avled på Herlev sjukhus den 8 april 2004, och drottning Margrethe fick behålla sitt kaffe.

Mamma berättade en rolig företeelse som försiggick varje morgon i min mormors kök. Mormor gjorde i ordning smörgåsar till sina barn som skulle ätas i skolan. Alla rågbrödsskivor, med ett tjockt lager fett ovanpå, låg i en lång rad på köksbänken. Längst bort låg morfars rågbrödsskiva, sen tog mormor upp en saltsill ur en illaluktande fisktunna som stod i ena hörnet i köket, med saltsillen dinglande i handen lät hon den drypande saltsill släpa sig fram över alla rågbrödsmackorna, för att slutligen placera saltsillen på morfars rågbrödsmacka, då hade alla barnen fått sig ett hum om hur en saltsill smakar.

 

Mamma till sjukhus, igen!

Under våren 2004 var jag i Hua-Hin i norra Thailand när jag fick ett sms från min syster som berättade att mamma än en gång var inlagd på Herlev sjukhus. Det var frustrerande att befinna sig på andra sidan jordklotet och få ett sådant besked. Efter hemkomsten till Stockholm åkte jag direkt till København för att vara tillsammans med mamma på sjukhuset.

Jag blev chockad när jag såg mamma sittande i en fåtölj på sjukstugan, framåtböjd med uttryckslösa ögon, hon var förskräcklig svag och kraftlös. Jag frågade om det var något hon önskade, och till min stora förvåning sa hon; ja Benny, kan du köpa ett par flaskor hvidtöl till mig, det längtar jag verkligen efter. Jag handlade tio flaskor hvidtöl som jag tog med till sjukhuset på eftermiddagen. Mamma smakade på ölen, direkt ur flaskan, det syntes att hon verkligen njöt av ölen.

Vid mitt sista besök på Herlev sjukhus, det var dagen före jag skulle åka hem till Stockholm, hade mamma helt tappat matlusten, under vårt samtal lutade hon sig mot mig och viskade svagt i mitt öra; Benny jag orkar inte kämpa längre. Jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka, livslusten och krafterna höll på att lämna hennes kropp. När besökstiden var förbi höll mamma sina händer om mina, länge, det skulle visa sig bli vårt allra sista avsked, det var fredagen före hon somnade in. Jag hade en stor klump i halsen när jag viskade i mammas öra; mamma jag älskar dig, jag kunde inte få fram flera ord, jag förstod att mammas långa liv snart var slut.

Jag lämnade mamma med tårarna rinnande nerför kinderna, när jag vände mig om i dörren för att vinka farväl än en gång, såg jag mamma sittande framåtlutad i sängen och titta efter mig med tomma ögon som försökte fixera sig på mig, det gjorde ont, ofantligt ont. När jag kom ner till parkeringen och sätta mig i bilen, ville jag gå tillbaka till min mor igen, jag var skakad och ledsen, jag bestämde mig trots allt för att inte gå tillbaka, jag var rädd att hon skulle bli orolig. Det blev en lång och ensam bilresa tillbaka till Stockholm.

Mamma avled på Herlev sjukhus den 8 april 2004, det var natten till skärtorsdag, en vecka efter mitt sista besök. Jag hade lyckligtvis tidigare berättad för mamma, att av våra många och långa samtal om familjen och släkten, det skulle det nu bli en liten bok av, och boken skulle utges under hösten på danska, jag berättade dessutom att jag hade dedikerat boken till henne, jag vågade inte berätta att boken även var dedikerad till min far.

Min mor kom aldrig över skilsmässan från min far, vid ett besök i hennes hem, det var året före hon började alla sina sjukhusvistelser, och några timmar före jag skulle flyga hem till Stockholm, då började hon oprovocerad prata illa om min far, det var chockerande att höra, hon var fortfarande så ofantligt bitter, femtio år efter deras skilsmässa 1954, det hade jag gärna varit förskonad för, bitterhet fängslar livet!

 

Læs Bennys erindring i sin fulde længde her: Benny Laurids Olund 1940-1969 Varje träd har sin skugga

 

København DK
Get directions

Fødselsdag:

1940

Erindringen ønskes afleveret til:

Københavns Stadsarkiv